Svensk Kyrkan Hägersten menu icon

Ord från kyrkoherden – Sprid hopp!

Ord från kyrkoherden – Sprid hopp!

Textstorlek:

Det är en vår vi sent ska glömma. Då orosmolnen hänger tungt över världen. En smitta har rest osynliga murar. Våra unga möter studenttiden framför dataskärmen. Våra äldre sitter ensamma och får inte ta emot besök. Butiker och restauranger gapar tomma och förtvivlan råder. Hjältedåd utförs i det tysta på sjukhusen. Människor dör.

Kan det någonsin bli normalt igen?

Med den frågan ringande i oss får vi fira Påsk. En vårdags morgon för 2 000 år sedan gick några sörjande kvinnor för att svepa kroppen av en avliden vän. De sörjde inte bara sin väns våldsamma död, de sörjde också slutet för en rörelse, drömmen om ett nytt samhälle. Jesus var död.
Av det som nyss varit en väckelse fanns intet kvar.

Men det var inte slut. Ur Jesu död och uppståndelse föddes en tro som var ödmjuk och visste vad lidande var. Den blev de fattiga massornas religion. De utstöttas och hopplösas tro. För det var tron på uppståndelse. Det blev en kraft som inte kände några gränser.

Det är inte en enkel framgångssaga: Det är en berättelse om en Gud som bär bortom det vi uppfattar som möjligt. Det må se kört ut när det vi byggt upp raseras. Men Gud visar på nya möjligheter. Ett tåligare, klokare och kärleksfullare liv väntar. Något viktigt dog. Men något uppstod också. I det hoppet får vi leva.

Utan att förringa den kris som nu drabbar vårt samhälle, vill jag ändå lyfta fram detta budskap. Hoppet – trots allt. Fler människor kommer att dö. Livsverk kommer att grusas. Strid och oenighet kommer att slita i oss. Men ur sorgen, oron och förtvivlan uppstår också något.
Pandemin prövar vår medmänsklighet på ett radikalt sätt. För att rädda de som är äldst, sjukast och skörast, måste vi som
tror oss vara friska offra vår ekonomi och vår frihet. Och vi gör det! Och vi som nyss inte hade tid för varandra, helt plötsligt längtar vi!

När  vi kliver ut ur karantänen, vilka nya insikter väntar oss då: om vårt livstempo? vår konsumtion? vår individualism? Något kommer att uppstå ur detta!En morgon var stenen bortrullad och graven tom. Lidandet var inte mindre verkligt. Men allt kändes möjligt.hjulen börja snurra med full fart igen? Eller kan vi se saker på ett förnyat sätt.
En morgon var stenen bortrullad och graven tom. Allt kändes möjligt.

Christofer Wilson, kyrkoherde

Producerat av: STÖK