Svensk Kyrkan Hägersten menu icon

Påskbetraktelse från kyrkoherden

Påskbetraktelse från kyrkoherden

Textstorlek:

Jag blir alltid lika överraskad av vårljuset. Helt plötsligt är det ljust när vi äter middag, och varmt i solen, och små blommor spirar utmed husgrunderna där värmen ligger på. Kanske känner du som jag; att detta blir en allt starkare upplevelse för varje år man upplever det! Vilket är märkligt, för de flesta upplevelser är det ju tvärtom med, ju mer vana vid dem vi blir ju mer bleknar dem. Men inte våren, nej, den lyser allt starkare för varje årsring.

Det lär vara så att alla kulturer har haft en stor högtid som markerar vårens ankomst, ofta med en tillhörande berättelse om förnyat liv eller hopp. Kristendomens stora vårberättelse är den om Påsken. Berättelsen om Uppståndelsen.

Att den sammanfaller med vårens ankomst är ingen tillfällighet. Jesus sista vecka i jordelivet utspelar sig när han rest till Jerusalem för att fira sitt eget folks påsk, den judiska Pesach, åminnelsen av hur Judarna räddades ur slaveriet i Egypten. Att denna judiska befrielsehögtid äger rum på våren är inte heller någon slump. En egyptolog jag träffade i Jerusalem för många år sedan berättade att Pesachhögtiden har rötter ner i Egyptisk religion och dess vårritualer, ungefär på samma sätt som vårt kristna julfirande har fått sitt datum efter en solhögtid i Romarriket.

Den stora befrielsehögtiden skulle självklart gestaltas med våren som fond. Inre frigörelse och yttre pånyttfödelse hörde ihop. Detta går igen även i Kristendomen. Att Gud låter livet segra över döden sker en vårdag. Samma Gud verkar i det synliga som i det osynliga. Samma livets princip bor i såväl kornet som slår rot i vårvärmen, som i den andliga och kroppsliga uppståndelsen.

Alltså, påsken har ett universellt drag. Livets återkomst. Befrielse. Vår koppling till naturen.

Men vi ska samtidigt akta oss för att koka ner påskens budskap till alltför svepande sammanfattningar. För om du läser hela berättelsen om det som händer Jesus under hans sista vecka så märker du att det är mångbottnat. Där finns sveket av vännerna. Maktspelet som dränker den lilla människan. Där finns vänskap, framgång, oväntad vändning, folkets onåd, den ropande massan och stor sorg och smärta, och så slutligen det obegripliga, en grav som står tom. I vår tid när alla budskap ska kokas ner till en kort sentens så ter sig denna stökiga historia svår att relatera till. Varför firar vi påsk? Ja, vad svarar man på det? det enkla svaret ”att livet segrar över döden”, skymmer de detaljer som gör berättelsen levande och talande. Det som gjort påsken till en stor högtid är just att den har så många bottnar, så mycket man kan känna igen, så många mänskliga situationer. Det är en berättelse som varit de hopplösas hopp och näring under århundraden.

Därför tror jag på att hålla berättelsen levande. I år kan vi inte ses i kyrkan. Så se oss på nätet istället och sätt dig sen i vårsolen och läs berättelsen om hur Jesus reser till Jerusalem, hur han tas emot som en kung av folket som längtar efter sanning och förändring, läs om vännerna som får se honom utmana maktens ingrodda system, följ med in i den lånade salen där de firar sin sista måltid, till trädgården där han blir förrådd och övergiven, ja, följ med ända till korset och döden. Först då kan du gå med Maria den där tidiga morgonen, den tredje dagen, och höra fågelsången ackompanjera ängelns budskap att graven är tom.

Kan man tro på det? är det ens rätt fråga? Min egen erfarenhet är att tro handlar just om att följa berättelsen till sitt slut och ta emot ängelns ord, genom Marias öra, då förändras något: vårens ankomst får en kosmiska innebörd.

Christofer Wilson
Kyrkoherde

 

Producerat av: 203 Creative